Australian Womens’ Weekly (March-06)
Det här reportaget, hörrni… Egentligen är jag inte förvånad, men det är faktiskt lika läskigt varje gång, det här med att inse hur diverse hälsogurus tillåts ta över folks liv, helt okontrollerat.
Här har vi alltså en journalist, för Women’s Weekly i Australien, som testar att bli certifierad näringsterapeut. Så här:
”I signed up for an online course. Ninety-nine dollars on a Groupon coupon and about 24 hours study later, I completed my multiple-choice final exam and printed out my certificate.”
Kursen ger henne gör att hon efter detta dygn har:
”Expertise to identify any nutritional defeciencies you might have and draw up tailored programs of what you should eat. ”
Visserligen hinner man på 24 timmar enbart snudda vid rena baskunskaper, så det bygger ju på:
”The idea of detecting people’s vitamin and mineral deficiencies using a one-size-fits-all checklist of symptoms.”
Med andra ord:
Swollen abdomen, vomiting and irritability? You probably need potassium (though it could be IBS, pregnancy or an ovarian cyst). Exhausted after high exercise, bruising easily and slow wound-healing? That’s a shortage of vitamin E (but hopefully not an infection or leukaemia).
Och så vidare.
Och det är inte bara jag som blir rädd. En läkare, tillika forskare, får uttala sig i reportaget och konstaterat att:
”To even imply that someone should be diagnosing vitamin or mineral deficiency on the basis of this information is dangerous.”
Men nog föreslås just detta – både underförstått och mer explicit, lite varstans idag…? Och dessutom under mer eller mindre självpåtagna titlar:
”Truth is, anyone can set themselves up as a nutrition expert and dish out advice to consumers”*.
I artikeln nämns också hur potentiellt farliga ”råd” dessutom ofta döljer sig bakom ordet ”inspiration” (och dessutom oftast bakom en dator- eller mobilskärm) och exemplet med Belle Gibson nämns; någon som visserligen inte utgav sig för att ha en titel, men förmodligen var medveten om vilket inflytande hon hade över andra människors hälsoval.
Men är det så farligt att folk vill hjälpa till lite eller jobba med något de är intresserade av utan att ha gått 700 kurser på doktorand-nivå…? kanske någon tänker nu. Nej, det behöver det så klart inte vara, vilket artikeln också erkänner:
”Most of the time this isn’t a big deal. Particularly if they’re telling people to eat more vegetables, fibres an unprocessed foods”.
Men samtidigt:
”Yet there are risk when under qualified people timer with diet and health advice, particularly when it comes to vulnerable people.”
Och på sätt och vis kan det vara ännu farligare när folk läst på lite sådär lagom (en online-kurs på 24 timmar kan de flesta fixa) – och faktiskt också drivs av en vilja att hjälpa:
”A little bit of knowledge can be a dangerous thing – I might have been tempted to fix people’s health problems on my own….”
Jag tror inte att just den här journalisten kommer att falla för frestelsen (eller att någon som sett artikeln skulle låta hennes sälja in sina råd, för den delen). Men tanken svindlar. Igen.
Är det en sund och stabil person som söker lite extra hälsotips för att krydda sin vardag (och tycker det är kul att ploppa i sig någon vitamintablett här och var för att känna sig duktig) så må så vara. Men vi vet nog alla att de som mest desperat söker sig till denna ”kunskap” och ”inspiration” inte alltid har möjlighet att avgöra var gränserna går. Var hälsa blir ohälsa. Var hälsotrender är mer trender än hälsa. Var något faktiskt är för bra för att vara sant.
För det är det denna undersökande journalistik till slut landar i:
Does it sound too good to be true – it probably is.
Något som tydligen inte kan påminnas om tillräckligt ofta.
Se detta inlägg som en påminnelse. Ta hand om dig.
*I Australien, precis som i Sverige är få titlar skyddade eller lyder under statliga vårdinsititutioner. I Sverige är endast titeln ”dietist” en skyddad sådan (även om t.ex. ”nutritionister” ofta läst gedigna utbildningar i just nutrition och ”kostvetare” pluggat kostvetenskap på universitetet).